Den Turkiska vanen härstammar ursprungligen från området kring Vansjön i östra Turkiet. Det var på 1950-talet som två kattintresserade engelskor upptäckte de vackra katterna. De var långhåriga angoraliknande katter som hade vit päls med kastanjeröd svans och med kastanjeröda fläckar i pannan. Sägnen säger att om katten också har en fläck på ryggen så skall det vara tecknet på ”Allahs” fingeravtryck.
Engelskorna upptäckte att katterna verkade helt orädda för vatten och till och med simmade i vattendrag och mindre bäckar. De bestämde sig för att ta med några Turkiska van katter hem till England. Under både sena 50-talet och under 80-talet så importerades fler Turkiska van katter till England för att bredda avelsbasen.

Vanen i Sverige 
Svenskan Eva Björkman var den första att importera Turkisk van till Sverige. Hon bodde i Ankara under 1950 -talet och tog med sig en sköldpadd-vit hona som var dräktig, samt en ung röd-vit hane till Sverige. De registrerades i IDP, Independent, dvs. klubbar som är fristående från Sverak, närmare bestämt var det Sveriges Nya Raskattförening med säte i Uppsala. Där de registrerades som Turkisk Angora, trots att de var av samma typ som de i England. De hade dock inte den klassiska färgfördelningen som idag också kallas för vanteckning. Vanteckningen är två färgade fläckar i pannan och en färgad svans, även några enstaka fläckar på kroppen kan förekomma, men den är i huvudsak vit.
1976 föddes en röd-vit hankatt i Eva Björkmans uppfödning som döptes till Lord Yerli av Ankara. Han såldes till Kurth Wahlberg, uppfödare av Turkisk van i SVERAK. I dag kan man hitta Lord Yerli av Ankara i många av de svenska turkarnas stamtavlor.  

Standard
Den Turkiska vanen, som ofta kallas ”turken” till vardags är en medelstor, semilånghårig katt. Den har en lång kropp med en medelgrov benstomme. Den är ofta tyngre än vad den ser ut. Hanarna väger runt 6kg och honorna ca.4kg. Benen är medellånga och tassarna runda med tofsar mellan tårna. Svansen är av medellängd och buskig. Huvudet är triangelformat och nosen medellång och rak. Öronen är stora, välpälsade, och sitter högt på huvudet. Insidan av öronen skall vara svagt skära. Pälsen är semilånghårig, av silkigt kvalitet och utan underull. På vintern är pälsen längre och tjockare gemfört med på sommaren då den nästan är kort. Denna typ av pälskvalitet är mycket lättskött.
Färgen på pälsen skall vara kalkvit utan spår av gult, idealet är en färgad svans samt två fläckar i pannan som skiljs åt av en vit bläs. Dock skall extra enstaka fläckar inte vara diskvalificerande vid bedömning. Svansen är svagt ringad, även extra fläckar kan vara mönstrade. Ögonen ska vara stora, mandelformade och lätt snedställda. De olika färger som är godkända för päls och ögon hittar du nedan. 

Färger 
Numera är den Turkiska vanen godkänd i flera färgvarianter. Följande färger är godkända:
Röd, TUV d
Röd agouti, TUV d 21
Creme, TUV e
Creme agouti, TUV e 21
Svart, TUV n
Svart agouti, TUV n 21
Sköldpadd, TUV f
Sköldpadd agouti, TUV f 21
Blå, TUV a
Blå agouti, TUV a 21
Blå sköldpadd, TUV g
Blå sköldpadd agouti, TUV g 21

Ögon
Följande färger är godkända:
Blå, 61
Bärnsten, 62
Oddeye, 63  

Temperament  
Att turken ska gilla vatten är nog den mest kända myten hos rasen. Den kom av att de engelska damerna som först träffade på katten såg dem simma i vattendrag. Det var något de gjorde för att klimatet där var så mycket varmare än här. Det finns givetvis olika personlighetstyper även inom denna rasen. Många  turkar har en viss förkärlek till vatten. Vissa gillar att bara leka med vattenstrålen medan andra gärna att ta en simtur i badkaret. Det vanliga är dock ändå att de flesta Turkiska vanar inte gillar vatten mer än andra katter.
I övrigt så är turken en social, intelligent och personlig katt som gärna följer sin ägare vart den går. De älskar att vara i centrum. Den tycker om alla som vill leka med den. Den Turkiska vanen är en nyfiken katt, den har också lätt för att lära sig att apportera. Många turkar ”pratar” och svara gärna på tilltal. När den hittat något som fångat dess intresse så tittar den ingående på det med huvudet på sned. När Turken själv är i händelsernas centrum så trivs den alldra bäst och spinner högt och ljudligt. 

Sammanställt av Emma Rytorp med tillstånd av Vangorans ordförande Elisabeth Aitman. För mer information om rasen besök www.vangoran.com.